Jag älskar dig

På grund av 2 olika utslagstyper skickade jag egen remiss till Hudmottagningen på Centralsjukhuset i mitt område. Den avvisades med en sorts god argumentation att det var på Vårdcentralen mitt ärende hörde hemma och där skulle då läkare avgöra om jag skulle till Hudmott. I första hand genom att fota utslagen och skicka iväg och så kunde då hudläkaren där bedöma via foto så slapp jag åka så långt. I andra hand så kan hudläkaren själv kalla mig för bedömning om läkaren på Vårdcentralen är osäker och vill ha hudläkares bedömning.

Varför finns då egen remiss möjligheten? Det borde ha framgått på 1177 där jag fann formuläret att fylla i för vilka hudproblem jag kunde söka själv.

Så i måndags satt jag på en stol i ett undersökningsrum med en stafettläkare, till följd av en beställd läkartid hos en sjuksyster som jag inte heller är så nöjd med, men jag hoppar över de detaljerna här. Stafettläkare, de som till synes räddar vårdcentralernas lång köer, vilket i princip innebär att kapa topparna på isberget. Förmodligen är min misstanke och kämparglöd väl synlig i mitt kroppspråk. Jag söker ögonkontakt och naglar fast hens blick.

Hen är vänlig, fast handslag och jag välkomnas minst två tillfällen. Hen upprepar också att hen vill hjälpa mig,vården är till för att hjälpa uppskattningsvis sådär 6 – 8 gånger. Hen tar en titt på mitt första utslag och säger snabbt att jag har psoriasis för de har fjällande konturer. Jag protesterar å det bestämdaste att fjäll var det minsta jag hade. Jag anar att han inte läst på varför jag sökt. Har du inte läst på? Jag säger mer också.

Hela frustrationen rinner av mig och jag är inte nådig. Förloppet dras och jag säger att jag beklagar att jag är missnöjd och yttrar mig. Det är inte hen eller någon annan person i vården personligen utan systemet som jag är arg på. Om inte vi patienter säger i från från får vi heller ingen ändring.

Nåja, lite arg på bemötandet är jag allt också. Ännu en försäkring om att jag ska få hjälp. Det har du sagt många gånger nu sa jag, vad blir det? Hen vill skriva ut en salva och så vill hen se mig om en månad igen. Är du här då? Nej, det är hen inte, men hen ska då sätta upp mig hos en annan läkare.

På frågan om jag kan simma med dessa utslagen aktiva- å jo inga problem alls. Simma med öppna utslag som vätskar? Infektions- och smittorisk? Hen har inte läst på och så får jag för andra gången beskriva problemet från början. Som jag redan beskrivit för syster på tidsbeställningen. Hur ser rutinerna ut? Finns ingen samordning?

Så är det utslag nummer tvås tur. Hen är säker på att jag är fästingbiten och vill skriva ut penicillin för kronisk hudinflammation till följd av fästingbett som jag inte vet att jag fått. Utslaget började med en finne i början av juni. Penicillinet ska jag äta i minst 30 dagar, men jag ska få en tid om två veckor för kontroll. Fästingbett är lömska så visst kan jag äta penicillin. Fast …

Hen ändrar sig tvärt, kollar in klockan,vill hjälpa mig och vill inte att jag ska hamna mellan stolarna och frågar om jag vill få utslag nummer ett fotade och att hen skickar remiss till Hudmottagningen på Centralsjukhuset?

Med det reser sig hen och säger kom, jag ska finna någon som fotar dig, ta med dig dina grejer. Jag rafsar ihop mina grejer och ute i väntrummet sitter väntande patienter. Tydligen en som ska till hen så han hälsar glatt på henne och pekar att denne kan gå in.

I väntrummet avslutar alltså hen sin konsultation med mig. Hen vänder sig mot nästa patient som står kvar vid hans dörr och säger något. Så vänder han sig mot mig – och vinkar glatt, ler stort och säger:

Jag älskar dig! Nej, det gör du inte blir mitt svar.

Hen måtte ha varit glad och lättat över att jag nu inte längre upptar hans tid som kan få ur sig något dylikt. Eller bedömde hen mig som gnällig satmara, kanske ensam gammal dam som var i behov av bekräftelse? Eller tänkte hen att det berömda positiva bemötande skulle blidka mig? Det är inte första gången jag uttalar missnöje nämligen. Antingen vid besöket direkt eller efteråt i kontakt med VC.

Jag är nöjd med vad jag gav uttryck för. Så länge jag har mål i mun kommer jag bruka den. Med risk att jag i marginalen kan beskrivas som besvärlig. Därmed inte sagt att jag inte har förståelse för den arbetssituation och press som råder för all personal inom vården. Jag vet också att det finns måååånga goda exempel på bra vård och bemötande. Jag säger också ifrån då något är bra. Den glädjen som jag ser i dennes ögon och leende gör gott. Jag har ju själv varit personal!

Tills lut ska jag dra några rader ur min journal som jag finner en smula bristfällig, men jag kan ändå inte låta bli att skratta åt eländet.

Sjusysterns anteckning i korthet vid tidsbeställningen; Tove har två sorters utslag. Det första sitter på svanken. Varit till Hudmottagning i Umeå för två år sedan. Var aldrig på besök där, flyttade hit …

Doktores anteckning i samma korthet; Varit på hudmottagningen i Skellefteå för två år sedan, men fick inte åka till hudkliniken pga flytt… och under åtgärd finner jag att psoriasisdiagnosen ändras.

Så ja, hur kan det inte gå?

15 reaktioner till “Jag älskar dig”

  1. Det låter monst ssgt RÖRIGT. Slänga ur sig floskler är lätt, men i min landsända har jag aldrig hört någon inom vården “Jag älskar dig” så där lättsinnigt. Det verkar som det finns bristande profesionellt bemötande som kanske skulle dölja bristande kompetens. Minst sagt en sorglig figur
    God bedring.

    1. Det är orden; rörigt och oproffsigt så det svänger om det. God bedring ska komma, än är det inte klart 🙂

  2. Ojski!
    Varför i fridens namn ska vi ha det så här i sjukvården? Så där är det ju här också och på många andra ställen i Norden har jag fått mig förstått. Är det stressen? Bestämmelser om vad en patient får kosta eller inte kosta, vad den ska få för tid osv. ? Bryr läkaren sig inte alls om patienten mera, utan bara vill ge en diagnos (ja, det finns sjuksköterskor som också beter sig likadant) ge en klapp på axeln och hej svejs i lingonskogen. Har aldrig hört att någon läkare säger att den älskar mig dock, haha…jag kan inte annat än skratta. Var får de allt ifrån? Antagligen för att du är den raka person som du är, så är du säkert diagnostiserad som en människa som behöver kärlek. Oj, oj, så smala spår…
    Och vet du vad, nu är jag ju bara en liten häxa i Ingenmansland, som har haft borrelia flera gånger, TBE en gång, men med den erfarenheten vet jag att jag aldrig någonsin har haft utslag av det där slaget som du beskriver det på. Antibiotika kanske ändå är bra? Men nog borde de väl ta prover?
    F-n, jag blir arg när jag läser hur du har blivit behandlad.
    Synd att du inte är här och får vård i just det avseendet, där vi har ett par experter på fästingsjukdomar.
    Att säga jag älskar dig hjälper nog föga sådana här gånger. Har du något annat alternativ att ta till?
    En second opinion?
    Kram från häxan, söstrami! <3

  3. SA han det! Vilket klockrent svar. Heja dig! Hoppas du får ordning på utslagen och kanske det är värt den där maratonantibiotikan trots allt, för om det ändå skulle ligga en fästinginfektion och lura någonstans i botten, kan det bli så mycket värre utan behandling. Fast innan de sätter in sånt brukar de ju kolla med blodprov. Lite svajigt verkar det allt.

    1. Hen SA det. Mycket svaj där …I dag fått ny bedömning som hette duga, penicillin ska ätas och det blir uppföljning framåt. Nöjdare är jag nu .

  4. Men, VAD var detta?? Något så rörigt och något så, knepiga svar och att säga “Jag älskar dig” ??
    Nej, man måste vara frisk för att orka vara sjuk eller helst bara frisk, allt annat är till besvär.
    Krya på dig, min fina vän. Kram!

  5. Jag höjer faktiskt inte ens på ett ögonbryn, stafett ett och stafett två heter våra läkare. Ska till en ny sådan på måndag, med underlivsbesvär! Gissa hur jag känner mig…
    Men nu har jag dragit på detta och försökt lösa det hela själv med olika medikamenter o precis som du så inser man till sist att detta går inte. Här i dalarna är det över ett års väntetid till kvinnokliniken…
    Så det är bara att bita i det sura äpplet…
    Det kan förmodligen inte gå sämre än hur jag föreställer mig så.
    Men jag hejar på dig ! Själv blir jag bara ledsen och grinfärdig när man behandlar mig som ett olydigt barn eller som en fluga på väggen! Önskar att jag fick fram min jävlaranamma istället. Men jag är uppväxt med en otrolig respekt för läkare och andra förståsigpåare så jag blir som en liten blöt fläck framför auktoriteter.
    Lycka till framöver, hoppas hjälpen kommer snabbt!

    1. Stafettare har vi gott om överallt nu för tiden Paula! Väntetider likaså. Du är ingalunda ensam. Jag behöver inte ens gissa hur du känner dig jag vet. Inga höjda ögonbryn 🙂 Hur det än går är det bra du kommer iväg. Vår uppväxt är precis lika, men vi behöver inte bli kvar i det att tiga, niga och finna oss i, jag tänker att den blöta fläcken kan torka. Dags vid vår ålder kan jag tycka.
      Höj på ögonbrynen när du går i väg och möter doktores.
      Det är en rättighet vi har och vi betalar dessutom för besöken. Jag ska följa med dig i tanken på måndag, har skrivit in det i kalendern, på riktigt 🙂

  6. Bästa Tove! Jag säger/skriver PUST! Man kan ju tro att sjukvården driver med en. Och vården är ju inte till för patienternas skull. Så mycket vet vi. Jag tycker du bemötte denne stafettläkare så bra. Men man undrar varför han ens finns här. Sedan undrar jag också varför man ska skriva en “egen remiss” om den ändå inte har en funktion.
    Hoppas nu att du på något sätt kan få hjälp med dina utslag.
    Stor kram

    1. Ja, Ditte nog blev det mycket PUST här. Och som du säger så kan en tro att vården driver med en.
      Det blev en arg och lärorik resa. Jag bad om en second opinion, och den blev bra.
      Känns viktigt och rätt att göra sin röst hörd, vi är mycket måånga som har problem som detta!
      Stor kram och tack!

  7. Ja, vad ska man säga Tove … “Hm”, säger jag 😉
    Tråkigt är det i alla fall, med hur det blivit …
    Kram och fin helg till dig, vännen <3

    1. JA, vad ska man säga 🙂 Att stora delen av sjukvården inte är så frisk tycker jag och säkert många med mig som råkar illa ut för liknande bemötande.
      Men med mål i mun och skrivförmåga har jag taget itu med det inträffade!
      Tack Lollo <3

Lämna ett svar till Karin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *