Sugrörsblås

Jag ville se färgerna fara åt ett håll på duken
lite uppåt vore fint som åt sidan till
och kanske neråt i hörnet där uppe
Med penseln blev de något strukna åt släta hållet
då kom sugröret för mitt inre
Som en spirometri att räkna
En röd elefantsnabel blir synlig i hörnet

Långt senare, men nyss igår
la jag ut bilden på ansiktsboka
Då fick jag tolkningar av publiken som kallas vänner
sånna som jag känner och icke känner
– Earth wind and fire
– en pingvin och en hund
– en älg och en fågel
– en mörkhårig man för en rödhårig kvinna i yster dans
– en kvinna, en fågel och lite till
Jag fastnar för lite till och får svaret
-en skrämd korp typ

– en hund och ett par kycklingar

38 x 45
Akryl






Å vad är detta ….

Jaa, inte vet jag riktigt … vad jag vet är vad jag kände då jag målade den, det var helt omöjligt att hålla fingrarna i styr,
de flyttade sig själv till färgerna på duken – lockande fria att forma.
När jag någon dag efter i lite dunkelt sken såg översta delen av tavlan, då fanns det glimt av ett skrik –
Efter ytterligare dagar då solen lyser in i rummet
så blev det som ljusa vägar ur eländet

80 x 100
Akryl

En ska välja sina strider

Ur sängen tidigt i dag; egentligen varken ser eller hör jag och kroppen vill åter luta sig tillbaks där den nyss kom ifrån. Hälsporren vänster fot varnar och jaaa …

Vissa dagar så är det inte aktuellt, idag var det en sån. När tevattnet kokar så plingar det i snapchatten … först min sonhustru och så min son. Ett helt underbart sätt att ha kontakt med varann när vi inte längre befinner oss i samma stad. Likså med barnbarna. Att växla några ord ochbilder är underbart, sedan lever vi våra liv där vi nu är.

Jag är rätt mycket i gång nu. Är ute på turneer och träffar gamla grannar på gatan jag bodde för SÅ länge sedan och lite annat folk. Min egen konstutställning stundar och lite förberedelser ska ordnas. Vännerna http://dittemitti.se, Ditte och Elaine, som är konstnär kommer och delar några dagar med mig inför samt vernissage dagen! Underbart är det rätta ordet. Glädjen över priviligeriet är stort. Hänga passar bra i sammanhangen.

Överhuvudtaget är jag … har blivt en människa som är så förnöjd och tacksam över det liv jag fått och har med så många vänner runt om mig. Min vardagsglädje har jag beskrivt förr, det tillhör det upprepande i mitt skrivande 🙂

Dock har jag ännu inte intaget den där som är så förnöjsam så allt är bra. Nej, jag svär och domderar och tycker till om det mesta har jag märkt och det tickar som en bomb i huvudet, ni vet där känsla och förnuft kämpar för balansen i vad som tar sig ur munnen. Jag pekar, påpekar och ger mig inte och det är faktum att tungan är vass.

Det kommer som en blixt från klar himmel, här forsar åsikterna och tyckanden ur mig. OCH? Detta gälder de små vardagliga tingen, det som kallas livet. I det stora små saker. Jag har blivit en fena på att ställa saker på sin spets, tycker till och med att jag har en viss utvecklad retorik.

Det är här i texten som exemplen ska komma fram, men då kommer inte jag få gjort något mer idag. En ska välja sina strider.

Be my guest!

Staty

Vecka 20 i http://gemsweeklyphotochallenge.blogspot.com är ordet Staty. Klickar du på länken hittar du fler i ord&bildgruppen, gör det gärna! 
"Staty, eller bildstod från franskans statue, från latinets statua är en skulpturell avbild av en varelse,  ofta en människa eller ett djur, och normalt i full skala och litet mindre samt större.
Statyer är vanliga inslag i parker och andra offentliga miljöer"
Ovanstående finner jag att läsa i upplysarcentrum Wikipedia. 
Så då är jag mer på det klara med skulpturer i form av statyer :-)
Fågelmannen, i brons, en religiös arketyp i den nordeuropeiska yngre bronsåldern, på Torget i Arvika i morgonsol.
Skulptören är Liss Eriksson 1919 – 2000.
Liss Eriksson var yngste son till skulptören Christian Eriksson, född 1858 på Haget i Taserud här i Arvika, död i Maria Magdalen Församling, Stockholm 1935.

Några barn kommer med sin mamma och får syn på statyn.
En av barna utbrister:
-Han har ju inga kalsonger på sig!
.

Klara Ovida!

Ole Nilsen Foss, f 1842 och Karoline Foss f 1844 utvandrade från Fredrikstad i Östfold fylke, Norge 1881 till Palestine i Texas. De skulle få sig en farm där över. Fyra barn följde med på resan. Det gick inte så bra, tre av barnen dog. 1884 föddes en flicka Anni (Anne) och 1886 föddes du. Efter det dog din mor Karoline. Kort tid efter gifter din far Ole om sig. Förtellinger säger att denna kvinnan inte var snäll, så din far Ole tar med sig Anni och dig tillbaks til Norge.

Med på resan följde också Anne Jensen, troligen mor till Karoline. Anne hade en mening om att den nya kvinnan försökte förgifta henne så hon återflyttade också till Norge.

Vid Folkräkningen 1900 i Norge, då är du 14 år och bodde på Svae i Skiptvedt kommun, Östfold fylke hos släktningar som fick betalt av Fattigvesendet i Christiania (Oslo idag) för att ta vara på dig. En av döttrarna där på gården och du kom gott i lag. Hon gifte sig rikt till en stor gård och där hos henne fick du bo ett år efter din konfirmation för att lära dig “husstell”, alltså att sköta ett hushåll. Vilket senare skulle visa sig komma gott med, så var det på den tiden.

Din syster Anni är vid samma folkräkning att finna i Christiania i i arbete hos Kafévert(e ) Severin Cederquist I Brugata 15 som caféjomfru. Du besökte ofta här och pratade ofta om dem har jag fått veta genom ett av dina barnbarn, min mors kusin. Anni reste senare tillbaks till Amerika och slo sig ner tillsammans med flera andra av släktningarn

Du kommer till Svelvik kommune, Vestfold fylke. Gustav Marinius Constantin Pettersen, f 1881 kommer in i ditt liv. Du arbetar som hushjelp, alltså hembiträde då. Gustav anges vara arbetare, troligen anställd hos sin far, “brusfabrikant” – läskedrycksfabrikören, Hans Pettersen. Vid Gustavs födelse anges fadern som skipsförer, så “bruseriet” antas komma sedan. Gustav övertog brusfabrikken och drev den tills han dog 1912. Gustavs mor, Gustava Nicoline, sägs vara en mycket snäll kvinna som hjärtligt tog imot dig med all din barn oavsedd vem som var far till dem. Hur underbar är inte denna sanna historien om dig, kära oldemor för du finner dig i livets fördelar och olämpor verkar det som och följer ditt hjärta nånstans i det som livet ger förutsättningar för. Möjligen lägger jag ett slags romatisk skimmer, något godtroget över det hela. Men det är så jag ser det. Bland svårt och besvärligt om en tänker in hela livet.

28 augusti 1904 gifter du dig med Gustav. Då är du 18 år. Sönerna Pettersen kommer 1905, 1907, 1908 och 29 april 1912 föds min mormor Margot Evlyn. I januari samma år dör Gustav. Där står du alltså, en kvinna på 26 år med fyra barn att ansvara för.

Kristian Oliver Jansen Röd, från Jarlsberg, Tönsberg kommune i Vestfold, f 1893, kommer in i ditt liv och du gifter dig sålunda med en 7 år yngre man 9 november 1913. Året därpå, i november 1914 föds en flicka, syster till min mormor Margot Evlyn. Margot är ett pouplärt namn, min mormor kallades bara Evlyn så den nya flickan fick också heta Margot. Familjen bor nu i Dröbak, Akerhus fylke, på östra sidan av Dröbaksundet i Oslofjorden, mellan Oslo och Moss.

Kristian Oliver Jansen Röd var sjöman. 1:a världskriget är igång och Janssen drar till sjöss. Så står du åter där ensam, denna gång med fem barn.

Men Jansen var en omtänksam man som tog det ansvar han kunde; han bad sin vän Antonsen att se till Klara Ovida och barnen.

Alfred Antonsen gjorde det. Han flyttade in helt enkelt hos dig och barnen. Ni fick två barn, döttrarna Antonsen, första Mossa (Alvhild)1916 och nästa Lillemor (Inger) 1923. Ett gossebarn, Kjell föddes också, men dog som liten. Så miste du också ett barn.

Klara Ovidia är alltså fortfarande gift med Jansen, då han dyker upp och vill flytta in hos familjen igjen. Men det vill inte Klara Ovidia.

Antonsen var fritänker. Att Klara Ovida är gift är inget hinder för att leva med henne och jag tror nog att det fria tänket förekom hos dig också, kära oldemor, om än på ditt sätt! Uppfattningen är at Antonsen var bra för familjen.

Det berättas om Klara Ovidia att i hennes hem hade barnen mycket roligt med henne. Det fanns förmiddager då sångboken låg framme og de sjöng mycket. Du var gladlynt, men rastlös och de flyttade ofta. Hon kunde säga: Huff, nei, nå må vi se og flytte på oss. Så gjorde de. Inte mång ställen de inte bodde på i området runt om säger historien. Glada historier, rim och ramsor, sång och diktdeklamering minns jag av min mormor också.

De flyttade till Lörenskog kommune, Akerhus fylke där Antonsen fikk arbete i ett grustag och arbetade där tills han dog i en arbetsolycka, 1937 el. 1938.

Klara Ovida försörgde sig resten av sitt liv som hushållerska och får anställning hos Johan på Måsan. Nu är vi nära mitt eget liv, för byn du kom till var grannbyn där jag växte upp. Min mor var på besök hos Klara Ovidia under sina barnaår, och som 17 åring träffade hon min pappa. Precis som Klara Ovida gifte hon sig vid 18 års ålder och blev mor.

Gemesamma nämnare som troligen tillfaller genernas rike, finns i de fyra generationer kvinnor som jag tillhör och känner till. Det är rätt så fantastisk och som jag säger; historien vi bär med oss är historien vi är här och nu, från dag till dag. Formar och färgsätter!

Så kära Klara Ovida, färgstark i ditt sätt att leva och ordna det för dig, så tänkte jag och tog ditt namn som konstnär. Undrar vad du skulle säga om det!? Jag föreställer mig också en hel del kärlek i ditt liv, du tog dig vidare fram och tog vad livet erbjudde, eller hur. Kärleken har många färger det vi säkert. Jag tänker också på att du fick uppleva två världskrig.

1960 dog du i en hjärnblödning, 74 år gammal. Jag var bara 6 år då, men minnen av dig finns. Jag hade nyss lärt mig svära, vi samlades hos dig och Johan på Måsan till middag. Ingen bryr sig om mig och det är ju trist. Så jag sitter då i en vrå och svär högre och högre. Du reser dig upp och kommer till mig: Hvis du synes det er greit å banne sånn, så må du gjöre det, men vi andre liker det ikke!

Till historien hör också att Klara Ovidias far, Ole Nilsen Foss blev gravlagd på en militärkyrkogård tillsammans då han ansågs vara krigsveteran eftersom han deltog i flera krig som USA förde, bl.a mot Spanien om Cuba.

Klara Ovida, i hatt och kappa, med väskor att bära på väg någonstans.